Bahá’u’lláh

Bahá’u’lláh (1817–1892) är den av alla religioner efterlängtade, som genom sin andliga kraft och sina läror inspirerar individer och grupper till en mäktig och gradvis omvandlingsprocess. Med sin beskrivning av verkligheten ger Bahá’u’lláh en tydlig vision om den fredliga och världsomspännande civilisation vi alla är uppmuntrade att bidra till att skapa. Bahá’u’lláh är idag den motiverande kraften för miljontals människor världen över som strävar efter att förverkliga Hans vision i sina vardagsliv.

Genom att ta del av Hans skrifter och studera Hans liv och gärningar kan vi få en glimt av storheten i hans uppdrag. I de över 100 volymer Han författade återfinns allt från böner, förklarande texter, mystik och poesi till brev riktade till såväl individer som till samtidens kungar och regenter där Han i kraftfulla ordalag uppmanade dem till fred och samarbete.

Uppväxt

Bahá’u’lláh föddes den 12 november 1817 i Tehran och fick namnet Husayn Ali. Han var son till en högt ansedd och rik adelsman med nära anknytning till shahens hov. Trots de privilegierade förhållanden under vilka Bahá’u’lláh växte upp, visade Han inget intresse för ett sådant liv. Han drevs av en stark kärlek till rättvisa och lämnade hovets lyxliv för att hjälpa förtryckta och nödlidande.

Hans liv präglades av en serie svårigheter och framgångar. Fadern var minister vid kungens hov och hade stora egendomar. Bahá’u’lláh älskade att vistas i naturen. Han fick viss skolning i hemmet men gick aldrig i skola. Redan som ung slogs Hans omgivning av Hans älskvärda personlighet, förunderliga visdom och stora kunskap. Då fadern dog erbjöds Bahá’u’lláh dennes tjänst hos kungen, men tackade nej då Han ville fortsätta att ägna sin tid åt att hjälpa de utsatta och behövande.

Gudomligt uppdrag

Bahá’u’lláh var 27 år då Báb tillkännagav sin gudomliga kallelse och förorsakade en chockvåg som skakade det persiska samhället. En av de första att acceptera Báb var Bahá’u’lláh själv. Under sommaren 1848 samlade Bahá’u’lláh ett 80-tal av Bábs anhängare till en konferens i staden Badasht. Där gjordes det uppenbart för de närvarande att Bábs tro var en ny religion, inte bara en förnyelse av islam. Det var under denna konferens som kvinnorättskämpen Tahirih till de närvarandes oerhörda förvåning framträdde obeslöjad och därmed visade att mänskligheten hade inträtt i en ny tidsålder.

Som anhängare till Báb fängslades Bahá’u’lláh 1852 och hölls fånge i en underjordisk fängelsehåla i Tehran. Detta fängelse var egentligen en torrlagd underjordisk vattenreservoar som därför låg helt under jord och saknade fönster, för att inte tala om sanitära inrättningar. Det var i detta fängelse, känt som ”det svarta hålet”, som Bahá’u’lláh genom en uppenbarelse blev medveten om sitt gudomliga uppdrag, enligt vad han själv berättar:

”En natt, i en dröm, hördes dessa upphöjda ord från alla håll: ’Sannerligen, Vi skall göra Dig segerrik genom Dig själv och genom Din penna. Sörj icke över det som hänt Dig, var icke heller rädd, ty Du är i säkerhet. Inom kort skall Gud resa upp jordens skatter – människor som skall hjälpa Dig genom Dig själv och genom Ditt Namn med vilket Gud har återupplivat hjärtat hos sådana som har igenkänt Honom.’” Denna mörka fängelsehåla blev gryningsplatsen för bahá’í-religionen.

Under tiden i ”det svarta hålet” kallades varje dag den ene efter den andre av Bahá’u’lláhs medfångar upp för att avrättas under grymma former. Uppenbarligen var avsikten att Bahá’u’lláh också skulle avrättas. Av olika skäl blev emellertid Bahá’u’lláh, efter att ha plundrats på hus och ägodelar, istället landsförvisad till Bagdad tillsammans med sin familj och vissa anhängare.

Inflytande - trots ett liv i exil och fångenskap

Det första steget i Hans livslånga exil blev en bister vinterresa över bergen till Bagdad år 1853. Under de tio år Han kom att vistas där tog Han emot en växande skara av sökare och besvarade deras frågor. Trots att Bahá’u’lláh under sin tid i Bagdad inte offentliggjorde sin ställning som Gudsmanifestation, uppenbarade Han under denna period några av sina viktigaste skrifter:

Sju dalar som är en poetisk beskrivning av individens andliga utveckling, Förborgade ord som är en samling korta verser med andlig visdom, samt Visshetens bok, en analys av religionernas framåtskridande genom årtusendena, av folkens sätt att möta de nya gudsmanifestationerna samt råd till människorna om hur de ska kunna utvecklas till sanna sökare och goda människor.

Kalifen över sunniislam, tillika sultanen av det Ottomanska riket, undrade alltmer vad som skedde i landets sydöstra del och Han beslöt sig för att kalla Bahá’u’lláh till Konstantinopel (Istanbul) för ett möte. Då Bahá’u’lláh kommit till Konstantinopel kallades Han dock inte till sultanen. Sultanen beslöt efter en tid av påtryckningar från den persiske ambassadören att inte ta emot Bahá’u’lláh som han avsett utan förvisade honom vidare till Adrianopel (Edirne). Resan skedde i hårt vinterväder i december 1863. Denna förvisning ledde till att en gudsmanifestation för första gången i historien kom att vistas i Europa.

Den Utlovade i alla religioner

Alldeles före avresan från Bagdad i maj 1863 förklarade Bahá’u’lláh öppet sin ställning som gudsmanifestation för vår tid för alla som kommit för att ta farväl av honom. Deras sorg förbyttes därpå till glädje.

Den världshistoriska betydelsen av denna händelse, som högtidlighålls (21 april till 2 maj) av bahá’íer runt hela världen, framgår av att Bahá’u’lláh inte bara gör anspråk på att uppfylla de profetior som givits av Báb, utan profetiorna i alla de stora religionerna om en Gudsuppenbarare som skall förverkliga ett fredsrike på jorden. Detta mäktiga anspråk formulerar Bahá’u’lláh sålunda:

”Den uppenbarelse, som sedan urminnes tider har hälsats som alla Guds Profeters avsikt och löfte och Hans sändebuds mest omhuldade önskan, har nu i kraft av den Allsmäktiges genomträngande vilja och på Hans oemotståndliga befallning blivit uppenbarad för människorna. Ankomsten av en sådan uppenbarelse har förkunnats i alla de heliga Skrifterna.”

Bahá’u’lláh förklarar att Han är den: ”... som i Gamla testamentet har kallats Jahve, som i Evangeliet betecknats som Sanningens Ande, och i Koraner hälsats såsom det Stora Tillkännagivandet.”

Med särskild hänsyftning på kristendomen har Han även sagt: ”Ni som följer Evangeliet, se portarna till Himmelen har slagits upp. Han som uppsteg till den är nu kommen... Fadern har kommit. Det som ni utlovats i Guds rike har uppfyllts. Detta är det Ord som Sonen dolde när Han sade till dem som var omkring Honom, att de då inte kunde bära det... Sannerligen, Sanningens Ande är kommen, att leda er till hela sanningen.”

Brev till regenter och monarker

Under tiden i Adrianopel skrev Bahá’u’lláh brev till ett antal av den tidens kungar och regenter. Tsaren av Ryssland, kejsar Napoleon III av Frankrike, brittiska drottning Victoria, shahen av Persien och påven i Rom fick alla brev som utgick från Bahá’u’lláhs penna. Det genomgående temat i breven var uppmaningar om att sluta fred mellan nationerna, nedrusta och inrikta sina resurser på att förbättra levnadsförhållandena för undersåtarna. Det sägs att den enda av mottagarna som i någon omfattning besvarade brevet positivt var drottning Victoria: ”Om detta är av Gud skall det bestå, annars kan det inte göra någon skada.”

Bahá’u’lláhs offentliggörande av sin ställning ledde till nya intriger mot Honom, vilket resulterade i att Han blev landsförvisad ännu en gång. I denna sista förvisning, under högsommaren 1868, sändes Bahá’u’lláh med familj och närmaste följeslagare till till Akko i Palestina, den stad som var Ottomanska rikets strängaste fångkoloni. Genom Bahá’u’lláhs ankomst till Palestina, nuvarande Israel, kom detta att bli det Heliga landet inte bara för judar, kristna, och muslimer, utan också för bahá’íer.

När Bahá’u’lláh anlände till Heliga landet år 1868, var Akko en straffkoloni, en befäst stad, omgiven av en massiv stenmur och bevakad av soldater. Han kallade denna förvisningsort ”det största fängelset”. Under de två första åren var Bahá’u’lláh och Hans familj och följeslagare inspärrade i ett stort fängelse under vidriga förhållanden. Dåligt vatten, smittsamma sjukdomar och fientliga invånare försvårade omständigheterna ytterligare. Bahá’u’lláh förlorade även sin son under tiden i fängelset.

Under dessa omständigheter författade Han bahá'í-trons viktigaste bok Kitáb-i-Aqdas i vilken de lagar för det framtida världssamhälle som förutsågs av Bahá’u’lláh fastslås.

Bahá’u’lláhs andliga utstrålning och ädla karaktär kom efter hand att påverka alla, inklusive fångvaktare och myndighetspersoner. Den fientliga inställningen omvandlades till respekt, och det framgick allt tydligare att gruppen inte spred oro och fara utan var av godo för samhället. Detta ledde till att de rigorösa bestämmelserna efter hand kom att tillämpas i allt mindre grad.

Efter att ha vistats nio år inom Akkos murar hade förhållandena gradvis förbättrats så mycket, att det till slut blev möjligt för Honom att bosätta sig på en egendom med grönskande omgivningar, kallad Bahji, strax utanför Akko. Även om Han fortfarande formellt var regimens fånge kunde människor världen över som berörts av Bahá’u’lláhs budskap nu besöka honom.

Möte med Bahá’u’lláh

En av de få västerlänningar som hade förmånen att personligen träffa Bahá’u’lláh var professor E.G. Browne, en brittisk orientalist från Cambridge University. Han gav följande beskrivning från sitt möte med Bahá’u’lláh i Bahji 1890:

”Även om jag dunkelt anade vart jag var på väg och vem jag skulle få se (jag hade nämligen inte fått något klart besked), förflöt en eller två sekunder innan jag med hjärtat bultande av undran och vördnad blev klart medveten om att rummet inte var tomt. I hörnet, där divanen mötte väggen, satt en underbar och vördnadsbjudande Gestalt… Det ansikte jag såg, kan jag aldrig glömma, fastän jag inte kan beskriva det. Dessa genomträngande ögon tycktes läsa ens innersta; kraft och myndighet vilade över den breda pannan… Onödigt att fråga i vems närvaro jag befann mig, när jag bugade mig för en, som är föremål för en tillgivenhet och kärlek, som kungar skulle kunna avundas och kejsare förgäves eftertrakta! En mild vördnadsbjudande röst bjöd mig ta plats och fortsatte sedan:

’Lovad vare Gud att du har nått oss! … Du har kommit för att besöka en fånge och landsförvisad… Vi önskar bara världens bästa och nationernas lycka, ändå ser de oss som upprorsmakare förtjänta av fångenskap och landsförvisning… Att alla nationer bör bli en i tron och alla människor som bröder, att kärlekens och enhetens band mellan människobarnen bör stärkas, att religionssplittring bör upphöra och rasåtskillnad avskaffas – vad ont finns det i detta? … Men så skall det bli; dessa gagnlösa stridigheter, dessa ruinerande krig skall försvinna och ”den största freden” skall komma…’”.

Bahá’u’lláh gick bort den 29 maj 1892 i Bahjí utanför Akko. Hans grav är nu vallfärdsmål för tusentals pilgrimer och besökare från hela världen varje år. Bahá’u’lláh utsåg sin son ‘Abdu’l-Bahá till sin efterträdare för att leda det internationella bahá’í-samfundet.