Bahá’í-samfundet etthundra år i Sverige
Svenska bahá’í-samfundets grundande i sammanfattning
Bahá'í-tron har varit en del av det svenska samhället under ett århundrade. Hur bahá’í-tron kom till Sverige kan förstås mot bakgrund av förhållandena under senare delen av 1800-talet. Sverige, som då var ett mycket fattigt land, var i snabb förändring. Vissa år drabbades Sverige av hungersnöd och stora skaror emigrerade till USA. Det traditionella bondesamhället räckte inte längre till, ungdomar sökte ett bättre liv, bort från fattigdom och okunskap. Folkrörelserna tog fart: väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen och andra. Dessa folkrörelser var uttryck för en ny anda i samhället och hyllade ideal som i mycket är samstämmiga med bahá’í-läran. Också tidsmässigt finns paralleller till bahá’í-trons utveckling. Exempelvis föddes den Laestadianska väckelsen 1844, samma år som Báb förkunnade begynnelsen av en ny tidsålder.
Merparten av alla svenskar hade vid den tiden släkt och vänner som lämnat landet på grund av fattigdom, religiös intolerans och begränsade möjligheter att bidra till samhället. Tre av dessa utvandrade svenskar träffade på bahá’í i sitt nya hemland USA och blev så upptända av den nya läran att de var och en för sig bestämde sig för att återvända till Sverige för att dela med sig av tron. Dessa tre var Louise Melander-Eriksson, August Rudd och Edvard Olsson.
Louise Melander-Eriksson (1871-1960) var den första bahá’íen som besökte Sverige. Hon träffade 'Abdu’l-Bahá två gånger 1912 och 1913 och uppmuntrades i två brev av Honom att besöka sin barndoms hemland och att återvända till Sverige. Hon besökte Sverige första gången 1908 och sedan ytterligare tre gånger innan hon 1949 bosatte sig i Göteborg. Hon gjorde långa resor genom landet, vilket resulterade i mycket publicitet i form av intervjuer och tidningsartiklar. Hon lämnade också bahá’í-litteratur till bibliotek i Stockholm och Lund. Bland andra träffade hon ärkebiskop Nathan Söderblom, som hyste stor vördnad och respekt för bahá’í-principerna, och Stockholms borgmästare Carl Lindhagen. Under sin sista resa, 1935, erhöll hon den 19 mars audiens hos kronprins Gustaf Adolf, något som Aftonbladet rapporterade: ”Mrs. Eriksson kom till slottet rikligen försedd med böcker och små skrifter, vilka hon överlämnade till Kronprinsen.”
Bahá’í-tron etableras i Sverige
August Rudd skrev 1919 till 'Abdu’l-Bahá om sin önskan att sprida bahá'í-tron i Sverige och fick ett kärleksfullt och uppmuntrande svar. Efter ett halvår i Sverige skrev August Rudd i slutet av år 1920 till vänner i USA: ”…Er ödmjuke medtjänare i Guds stora sak …reste till det mest avlägsna hörnet av landet för att börja sprida den stora sanningen och där fann jag en renhjärtad själ som inom tre veckor accepterade sanningen. Högt utbildad … började hon arbeta med mig för saken. Framstegen är naturligtvis mycket långsamma men förhoppningsvis kommer de, genom Guds nåd och vår älskade Mästare, snart att bli snabbare…”
Bahá’í-trons egentliga etablering i Sverige började alltså med att August Rudd (1871-1926), som tillhörde en svensk-norsk släkt, återkom till sin födelseort i Östervallskogs kommun, nära norska gränsen i västra Värmland. Han flyttade tillbaka dit 8 juli 1920 efter 27 år i USA, där han hade blivit bahá’í. Kort därefter blev han bekant med lärarinnan Anna Elisabeth Gustavsson (1868-1943) som också anslöt sig till bahá'í-tron. Hon kom ursprungligen från Stockholm och även hon hade bott i USA, varifrån hon efter några år återvände till Sverige. August Rudd och Anna Gustavsson blev ett äkta par 1922. Anna Gustavsson Rudd var den första svensk boende i Sverige, och i hela Norden, som blev bahá’í på nordisk mark.
Paret Rudd följdes så småningom av andra som flyttade från USA till övriga nordiska länder: Homfridur Arnadottir till Island (1924), Johanne Sörensen till Danmark (1925) och Johanna Schubarth till Norge (1927). Den första bahá’íen i Finland var Väinö Rissanen (1938). Samtliga som återvände till Norden under 1920-talet gjorde det i syfte att informera och undervisa om bahá’í-tron i sina ursprungliga hemländer, inspirerade till detta av 'Abdu’l-Bahá.
Det var genom August och Anna Rudd som det kontinuerliga arbetet att sprida information om bahá’í-tron i Sverige påbörjades, inledningsvis främst i Värmland. Paret Rudd översatte litteratur om bahá’í-tron, körde bil runt om i Värmland, talade och korresponderade med människor, skrev tidningsartiklar och gav intervjuer. I detta samarbetade de ofta med Edvard Olsson som återvände till Sverige år 1922, först för ett par år och senare permanent, och bosatte sig i Badabruk, nära Torsby i Värmland. Under sin andra vistelse i USA deltog han under ett antal år i byggandet av bahá’í-samfundets nordamerikanska modertempel – Tillbedjans hus – i Wilmette norr om Chicago.
Genom makarna Rudd fick Walfrid Maurits Kjellman i Uddevalla information om bahá’í-tron och blev den andra personen som anslöt sig till tron i Sverige. Anna Rudd fortsatte arbetet med oförminskad kraft även efter makens död 1926. I en insändare i Nya Wermlandstidningen 1924 skriver Anna Rudd: ”Bahá’u’lláhs lära är den gudomliga andens fläkt som ånyo förmår omskapa människan. Den är vår tids ljus, vår tids ande”. År 1931 gifte Anna Rudd om sig med Arvid Bernhard Palmgren, som också blev bahá’í, och tillsammans fortsatte de arbetet med att översätta bahá’í-litteratur till svenska, bland annat boken Bahá’u’lláh och den nya tidsåldern skriven av John E. Esslemont.
Förarbetet till bahá’í-trons etablering i Sverige
Redan tidigare hade emellertid bahá’í-tron omnämnts i Sverige. Flera svenska dagstidningar hade från 1850-talet och framåt i artiklar uppmärksammat dess tidiga historia och de förföljelser dess efterföljare utsatts för i Persien. Bahá’í omnämns i Sverige första gången i Aftonbladet år 1852 i en rapport om dramatiska händelser i Persien. Nathan Söderblom, som sedermera blev svensk ärkebiskop och bland annat erhöll Nobels fredspris, presenterade 1908 i huvudsak korrekt Bábs och Bahá’u’lláhs lära i sin bok Främmande religionsurkunder.
Den sannolikt första personen med svensk bakgrund som attraherades av och engagerade sig för bahá’í-tron var Gustaf Henrik Lundkvist (1865-1930) från Ystad som flyttade till Frankrike cirka år 1886. Han blev en framträdande kulturpersonlighet i Paris, bland annat som generalsekreterare för Parisoperan, och antog namnet Sébastien Voirol. Redan som 19-åring gav han ut en svensk översättning av en lärobok i esperanto och blev sedermera aktiv i fredsfrågan och publicerade en tidskrift som propagerade för allmän nedrustning. Han besökte 'Abdu’l-Bahá i Haifa och skrev 1905 i tidningen Mercure de France om detta. I sina artiklar titulerar han ‘Abdu’l-Bahá Mästaren, vilket var vad bahá’íerna kallade Honom. Mot bakgrund av detta är det troligt att Voirol identifierade sig som bahá’í och i så fall kan han ha varit den första av svenskt ursprung som gjorde det. Under perioden 1896-1926 skrev han om bahá’í-tron och förföljelserna av dess persiska efterföljare i ett hundratal artiklar som publicerades i flera franska tidningar och tidskrifter.
En annan svensk kulturpersonlighet som tidigt visade intresse för bahá’í-tron var konstnären, religionsfilosofen och orientalisten Ivan Aguéli (1869-1917). Han bodde under 1890-talet i Paris och därefter huvudsakligen i Egypten, där han hade nära kontakt med bahá'íerna. Han publicerade en arabisk-italiensk tidskrift med syfte att väcka människor till global medvetenhet genom religionsenhet och för universellt brödraskap i rättvisa och frihet.
Efter andra världskriget får bahá’í-tron mer organiserad form i Sverige
Efter andra världskrigets fruktansvärda fasor orsakade av nationalism och rasism öppnades världen upp igen. Människor sökte nya svar på de frågor konflikterna skapat. Flera bahá’íer från framförallt USA och Iran kom till Sverige och mötte ungdomar som reflekterade över livets och samhällets mål och mening.
Antalet bahá’íer i Sverige växte under åren 1920-1950 både genom informationsaktiviteter från besökande från USA och ett gradvis ökande antal svenskar som anslöt sig till tron. I slutet av den perioden började också samfundets organisation utvecklas genom bildandet av de första lokala andliga bahá’í-råden – i Stockholm 1948 och i Göteborg 1953.
År 1953 högtidlighölls hundraårsminnet av att Bahá’u’lláh fick uppenbarelsen om sitt uppdrag. Fem internationella konferenser hölls världen över och en av dessa genomfördes i Stockholm med deltagande från ett 30-tal länder. Bilden till vänster visar deltagarna på Medborgarhusets trappa. En festmiddag hölls också i Gyllene salen i Stadshuset. Man firade att tron på hundra år vuxit från en liten flamma i en fängelsecell till en världsomspännande rörelse. En beslutsamhet att sprida tron till många städer växte fram. Konferensen inspirerade många att ta bahá’í-tron till andra länder. En av dessa var Eskil Ljungberg (1887-1985), som redan 1953 flyttade till Färöarna och därmed etablerade bahá'í-tron där. Han stannade kvar på denna plats till sin död.
År 1957 valdes Regionala andliga bahá’í-rådet för Skandinavien och Finland efter det att lokala andliga bahá’í-råd åren innan också hade bildats i de nordiska grannländernas storstäder: Helsingfors, Köpenhamn, Oslo och Bergen. Dessa lokala samfund skulle bli den stabila grunden för de olika nationella samfunden. Det regionala rådet ersattes 1962 av nationella andliga bahá’í-råd i vart och ett av de fyra länderna. Antalet lokala råd i Sverige hade vuxit till fyra – Stockholm, Göteborg, Uppsala, Malmö – och ett nationellt råd, Nationella andliga rådet för Sveriges bahá’íer, kunde för första gången väljas år 1962.
Bahá’í-tron fortsätter att växa i Sverige
Under 1950-talet och de följande decennierna fortsatte bahá’í-samfundets tillväxt i Sverige, både genom inflyttade bahá’íer som kom för att främja en fortsatt tillväxt och genom att ett ökande antal svenskar anslöt sig till tron. Vissa av dessa bidrog också efter hand till tillväxten utanför Sverige genom att flytta till andra länder i Afrika, Asien och Östeuropa.
En av samfundets medlemmar, författaren Sverre Holmsen, skrev den första boken om bahá’í på svenska: De upplysta horisonterna. Boken och en allt mer internationell tidsanda under 1960- och 1970-talen ledde till att antalet medlemmar växte än snabbare. Till stor del var det ungdomar och yngre vuxna som i bahá’í fann en hållbar vision för samhället och ett sammanhang i vilket deras bidrag gjorde skillnad. Samfundet spreds allt mer över landet och antalet lokala råd växte snabbt till fler än tjugo.
I samband med den islamiska revolutionen i Iran år 1979 intensifierades förföljelserna av bahá’íerna där. Tvåhundra människor avrättades på kort tid endast på grund av sin tro på Bahá’u’lláh och många lämnade landet. Ett stort antal bahá’íer togs emot som samvetsflyktingar världen över och många bahá’íer beviljades asyl i Sverige. Svenska bahá’í-samfundet, liksom hela det svenska samhället, har under de senaste årtiondena berikats av människor med rötter i alla världens hörn. Deras och andra barn uppväxta i Sverige besitter nu en rik potential för att möta vår tids utmaningar och att bidra till vårt samhälle.
Utan tvekan kommer bahá’íer runt om i Sverige – bahá’í-tron finns nu representerad i alla landets regioner – att inspireras av dessa tidiga exempel och fortsätta att bygga på den grund som lagts under det senaste århundradet. Målet är att främja insikten om religionernas grundläggande enhet och behovet av en enad mänsklighet i en världsordning kännetecknad av global rättvisa och fred.